Ihopsamlat om trafik i Örebro:
Varken bilhatare eller bilkramare
Trädgårdsgatan får cykelbana – Trafikprogrammet genomförs
Förbättringar för cyklande i Örebro
Trafiksystem som är hållbart OCH fungerar
Framkomligt med bil – men cyklande och bussåkande ska öka
Öppna gator och minska biltrafiken
Det är allvar – varför är en ny cykelbana så provocerande?
Om trafik- och stadsplanering
New York vågade testa – ”a total home-run”
På söndag åker jag till Austin, Texas/USA för vad som kan bli den mest utmanande och framgångsrika tjänsteresa jag någonsin åkt på. Eller så blir det ”bara” en intressant och lärorik resa där jag får förmånen att skryta om Örebros framgångsrika arbete när det gäller miljö, energi, klimat och natur…
Skälet till att jag åker till Austin är Live At Heart. Som så mycket annat som händer i Örebro så är det de två entusiasterna Anders Damberg och Johannes Nilsson (som ligger bakom Live At Heart) som fött idén och tagit initiativet som vi nu går vidare med. (Läs mer om Live at Heart här.)
I våras fick Örebro kommun ett mail från Austins ”International Economic Development Manager” som undrade om inte städerna Örebro och Austin borde diskutera samarbete, som ett nästa steg i det utbyte som sker mellan Live At Heart (Sveriges största musikfestival, i konserter räknat) och SXSW (världens största show-casefestival). Särskilt intressant bedömdes det vara att diskutera samarbete kring miljö-, natur- och klimatfrågor. Det är nämligen ett område (av många) där Austin sticker ut bland amerikanska städer. Mailet var i sin tur resultatet av den marknadsföring av Örebro som Anders och Johannes bedrivit under åtskilliga resor till Austin. Allt ytterligare förstärkt av att den ändlösa urkraften Bijoy Goswami när han besökt Örebro förälskat sig i Rynningeviken och fascinerats av den omvandling som förvandlat den före detta soptippen till ett fantastiskt naturreservat. (Du har väl inte missat den sex minuter långa film som Atlas Copco gjort om omvandlingen av Rynningeviken, mer än 1000 personer har sett den sedan i fredags…)
Så nu åker jag till Austin och där har både staden Austin, Bijoy Goswami och andra arrangerat möten där jag får träffa intressanta personer som vi kan lära av – och som vi kan få intresserade av det föregångsarbete vi gör i Örebro. Dessutom ska jag besöka SXSW ECO, som är den stora miljö- och klimatkonferens som fötts ur live-musik-festivalen SXSW. Man kan delvis se det som en resa för att rekognosera inför kommande år, men lika mycket för att knyta kontakter som kan ge Örebro mer kunskap, skapa nya jobb och göra Örebro grönare och mer klimatsmart.
Vår förhoppning är att vi nästa år ska medverka och berätta om Örebros arbete med omvandling (och tillgänglighet) till naturområden med Rynningeviken som strålande exempel, om vårt arbete med hållbar energiproduktion och det strategiska klimat- och miljöarbete som Örebro sedan många år bedriver. Med mig har jag både filmen om Rynningeviken och en fullmatad presentation av Örebros arbete på ett antal områden relaterat till klimat, miljö och natur.
Ett av alla de företag/personer jag ska hinna träffa under knappt fyra dagar i Austin är konsultföretaget Pecan Street som driver intressanta och viktiga forsknings-/utvecklingsprojekt som vi kan lära av – och lära till. Pecan Street jobbar bland annat med forskning och utveckling av hållbara energilösningar (mätning, effektivisering och liknande) och borde till exempel vara intresserade av ÖBOs enormt framgångsrika arbete med att mäta (och minska energiförbrukning). Samtidigt som Pecan Street och andra företag på den gigantiska amerikanska marknaden självklart är av intresse för Örebro-företag som vill utveckla sina metoder. Läs mer om ett spännande projekt som Pecan Street driver i Austin-stadsdelen Mueller här. (Mycket av detta görs redan i många av ÖBOs lägenheter i Örebro.)
Om resan resulterar i studieresor till Örebro, till medverkan på nästa års SXSW ECO, till ett formaliserat samarbete mellan Örebro och Austin eller om det ”bara” leder till nya idéer till Örebros arbete och ett utvidgat samarbete kring Live At Heart kan vi inte veta på förhand. Men vi har höga förhoppningar och det verkar finnas ett ömsesidigt intresse av att lära av varandra inom de ödesfrågor som miljö-, klimat- och naturfrågor är.
Och Austin är Austin: ett kreativt centrum i USA där forskning, kreativa näringar och kultur är en viktig beståndsdel och där jobbtillväxten är imponerande. Med sina dryga 820 000 invånare är det USAs 13:e största stad och av tidningen Forbes rankat som den mest framgångsrika storstadsregionen i USA när det gäller jobbskapande. (Jonas Hellman utvecklar varför vi bör studera Austin närmare här.)
Om Örebro kan utöka samarbetet med en stad som Austin kommer det att ha positivt resultat. Mest konkret förmodligen för Live At Heart och musikbranschen, men även för miljöarbetet och för att skapa ökade intäkter till besöksnäringen genom såväl studieresor som fler besök till Örebro.
Denna vecka har Tvärsnytt granskat cykelstaden Örebro i flera inslag (du kan se dem här) och ikväll var jag i studion och kommenterade inslagen (det kan du se här). Efter sändningen chattade jag om cykelstaden Örebro (och det kan du läsa här).
En del hann jag få sagt i sändning och chat men en hel del blev inte sagt så jag utvecklar här:
Det finns anledning att vara stolt över att Örebroarna i tätorten cyklar i lika hög grad som köpenhamnsborna. Men vi ska bli ännu bättre; något annat alternativ finns inte om vi ska klara klimathotet, bevara folkhälsan och bygga en trevlig och attraktiv stad som är bra att leva i.
Det är en del saker vi faktiskt vet. Vi vet att vårt sätt att leva inte är hållbart. Vi vet att jordens medeltemperatur kommer att öka kraftigt om vi inget gör. Att det leder till att glaciärer smälter, att torkan och svälten ökar och att våra barn inte kommer kunna leva de liv vi vant oss vid idag.
Allt det där vet vi. Nästan alla örebroare vet att det är så det är. Och nästan alla vet att utsläppen från trafiken är en viktig källa till denna klimatpåverkan (läs till exempel Supermiljöbloggens korta notis här). Men ändå. Ändå tycks det inte finnas något som provocerar mer än att utrymme som idag används av bilar istället används av cyklar. Och detta provocerar tydligen även om förändringen bara är tillfällig och om bilarna sedan får tillbaka precis så många filer som de har idag.
Och samtidigt vet vi att det är bråttom. Titta bara på den här grafen som Trafikverket publicerat:
I korthet visar den att vi inte når målet. Med de beslut som är fattade är vi inte i närheten av att ta vårt ansvar för världens klimat. Och då är Sverige ändå ett rikt land, med kraftig teknikutveckling och hög medvetenhet om problemen. Tror du att USAs, Rysslands eller Kinas befolkning är mer eller mindre benägen att genomföra nödvändiga förändringar? Fundera på det.
Och ändå verkar en ny cykelbana som inte ens minskar antalet bilfiler skapa sådan ilska hos somliga. Inte är det hoppfullt, inte.
Men skälet till att man engagerar sig politiskt är ju just för att förbättra samhället och inget kan vara viktigare än att bidra till en hållbar framtid. Och därför känns det så skönt att vi idag beslutade att skicka ut förslaget på Trafikprogram på samråd (här kan du läsa hela dokumentet, 7 sidor) Där slår vi fast två tydliga (men ambitiösa) mål:
(Att d
et där är viktigt för en växande kommun som Örebro, även av andra skäl än klimatet, visas tydligt i illustrationen på framsidan som är en av mina favoriter. Vi kommer helt enkelt inte få plats i staden om alla envisas med ta bilen.)
Men jag är också stolt över att vi låter de där orden bli verklighet. Idag fick vi information på Programnämnd Samhällsbyggnad om de tänkbara investeringar i förbättrar gång- och cykelnät som kan bli aktuella nästa år (just nu arbetar förvaltningen med den ansökan om statsbidrag till gång- och cykelinvesteringar som ska skickas in till Trafikverket).
Där finns ett antal viktiga förbättringar för gångare och cyklister: fler huvudcykelstråk för enkel arbetspendling, säkrare passager för gående och cyklister och fler cykelparkeringar, bland annat. Läs hela dokumentet här: Tänkbara investeringar för bättre gång och cykel (obs, detta är inte färdigprocessat än).
Och jag är lika stolt över att vi konsekvent hävdar cykel- och bussåkande när Örebro kommun yttrar sig över det förslag till Länstransportplan som nu tagits fram.
Men likväl är det uppenbart att beslut, förbättringar och ombyggnader inte räcker. Inte så länge som reaktionerna mot en förbättrad cykelbana blir så kraftiga.
Det är i det sammanhanget man bör sätta in frågan om ”Klimatfamiljer” (läs mer i detta dokument) som vi fattade beslut om på Programnämnd Samhällsbyggnad.Vad vi vill åstadkomma är att uppemot 1000 örebroare får stöd att leva mer klimatsmart; att förändra sitt beteende när det gäller hur man tar sig till jobbet, hur mycket sopor man slänger, vilken mat man väljer i butiken och mycket annat. Genom att få cirka 1000 örebroare att ändra beteende kommer verkligheten faktiskt förändras. Men än viktigare: de kommer prata med sina grannar och vänner och de kommer i sin tur att lära andra att det ibland faktiskt är ganska enkelt att bidra till en hållbar utveckling.
Men i den frågan har vi i politiken fått driva på, eftersom vi faktiskt mött tveksamhet från en del av de utredare och experter vi har i kommunen. Några av våra allra mest kompetenta experter är tveksamma till nyttan av denna typ av beteende-kampanjer. Och de har rätt i en sak: kampanjer och projekt räcker inte till om vi inte också genomför konkreta förändringar som i sig bidrar till ändrat beteende. Men jag är helt säker på att kampanjer och information bidrar till att underlätta de förändringar som är nödvändiga. Eller mer konkret: det behövs både förbättrad cykelbana längs Rudbecksgatan och information om vikten av att cykla istället för att ta bilen. Jag är otroligt stolt över att vi i Örebro är så duktiga på både och.
Hållit ett och lyssnat på tre seminarier bara på tisdagsförmiddagen (Almedalen är tidseffektiv…). Började dagen om varför Socialdemokraterna vann valet i Örebro (och varför Moderaterna förlorade). Sedan har förmiddagen handlat om klimatomställning och investeringar i bostadsbeståndet.
En rimlig bedömning är att Sveriges bostäder (särskilt miljonprogrammet) behöver renoveras för cirka 300 miljarder kronor (kanske ända upp till 1000 miljarder om man gör mesta möjliga…). Hur ska det gå till?
För det är viktigt: bostäderna behöver rustas (annars kommer många av husen få rivas om 10-20 år), klimatet behöver investeringarna (40% av energin förbrukas av bostäder och byggande). Och ändå händer så lite (förutom i Örebro och på några andra orter där starka allmännyttig, och andra fastighetsägare, är aktiva).
Seminariet av Fores om ”Inför IPCC-rapporten – hur når vi klimatmålen?” gav fonden för de andra två seminarierna. Vi måste helt enkelt få en bred samsyn om en aktiv statlig bostadspolitik som bidrar till klimatomställningen. Och då finns idéer, på förmiddagen lyssnade jag på två intressanta seminarier om det: ”Gröna lån! Är den tyska modellen med energieffektivisering till låg ränta rätt för Sverige?” och ”Ska miljonprogrammet rädda tillväxten – genom renovering?”.
Till 2050 ska Sverige nå en halverad energianvändning, jämfört med 1995 års nivå. Men energieffektiviseringen går alltför långsamt. Och för att energiinvesteringarna ska öka krävs insatser som underlättar finansieringen av viktiga klimatinvesteringar.
I Tyskland har man sedan år 2000 förenat energimål, sysselsättning, bättre bostäder i ett system som har nått samsyn – både över partigränser, och mellan arbetsgivare och fackliga organisationer. I Tyskland har det gett 200 000 arbetstillfällen med hjälp av 1,5 miljarder Euro i federala medel – som gett investeringar i 20 miljarder Euro. De har även reglerat så att hyrorna inte samtidigt höjs för mycket. I Tyskland menar man att det gett samhällsekonomisk vinst: ökade skatteintäkter (moms, inkomstskatt, bolagsskatt med mera).
Byggnads menar att ett liknande system i Sverige skulle kunna ge stora effekter både på tillväxt och jobb – utan några större statliga kostnader.
En variant (som kanske är enklare att införa) framfördes av Pekka Kääntä, på Svensk Byggtjänst, som skrivit en rapport om ”Ska miljonprogrammet rädda tillväxten – genom renovering?”. Han påpekade att Sverige underinvesterat i 20år: statens finansiella mål har motverkat även investeringar som är lönsamma på lång sikt. Det märks på många svenska bostäder.
Och det märks på arbetsmarknaden: idag står byggsektorn för 5,1% av BNP, 1980 var det 7,2%. Samtidigt behöver Sverige fler tillväxtmotorer, och läget är rätt nu: vi har starka statsfinanser och rekordlåga räntor. Pekka Kääntä menar att renoveringar på cirka 300 miljarder uppdelat på 10 år skulle ge ett bidrag till tillväxten på 0,5-0,8 procent av BNP per år. Och det enda som krävs är att staten erbjuder förmånliga lån (som fortfarande ger ett plus till statskassan eftersom staten självklart tar ut ett visst påslag på lånevillkoren – som ändå kommer bli förmånliga).
Och det krävs sannolikt statligt agerande (på ett eller annat sätt). Att sälja ut bostäder är inget rimligt finansieringsalternativ (att sälja det man tjänar pengar på för att investera i det som är i sämst skick är inte lysande företagsekonomi), vilket Pekka Kääntä påpekade. Många av investeringarna är omfattande och innebär (på många håll) högriskprojekt som innebär höga hyreshöjningar. Alternativet är att inte göra något: men då får vi slum på riktigt i Sverige. Och dessutom är det slöseri med investeringar – för om 10-20 år måste husen rivas.
I det alternativ som Pekka Kääntä förespråkar tar staten inte på sig några direkta kostnader alls, det enda som krävs är att staten står för en del av risken och accepterar att statsskulden ökar lite (fast det finansieras ju av räntor som byggbolag/fastighetsägare betalar). Det är också ett sätt att begränsa hyreshöjningar, att öka attraktionen i utsatta områden (vilket också gör det lättare att öka exploateringen kring de stora områdena – där infrastrukturen redan finns byggd). Dessutom ger det miljö- och energivinster och bättre bostäder, alltså.
Som jämförelse ska sägas att ROT-avdraget idag kostar staten cirka 14 miljarder kronor per år, och att räntesubventionerna (som går till dem som äger sin bostad) innebär att staten går miste om cirka 25 miljarder kronor per år.
Socialdemokraterna vill utreda om ett modell liknande det tyska kan vara aktuellt i Sverige, eller om man ”bara” ska nöja sig med någon typ av förmånlig långivning i annan form. Helst vill vi se långsiktiga överenskommelser över partigränserna så att byggmarknaden och fastighetsägarna kan lita på att de system som skapas finns kvar även om 1, 4 eller 10 år.
Min första Almedals-dag smög igång försiktigt. Förutom korta möten på gatan som mest innebar bokning av senare möten och nya kontakter så hann jag med ett seminarium: ”En stad utan trängsel – går det?”, arrangerat av SUST (Nationellt centrum för energieffektivisering).
En dyster inledning förklarade varför vi måste jobba mer med stads- och trafikplanering: enligt Trafikverkets prognoser kommer inte utsläppen att minska vare sig till 2030 eller 2050, huvudsakligen beroende på att biltrafiken inte minskar alls i den grad som behövs (snarare, tvärtom – bilismen ökar). Det kommer inte heller att räcka med teknisk utveckling, det krävs rejäla tag i planering och utveckling.
I förbifarten kan jag konstatera att mycket av det här diskuterar vi väldigt mycket i Örebro. Vårt arbete med trafikplanen, med nya parkeringsriktlinjer, med förbättring av busstrafiken, med planering för utökat cyklande och annat ligger långt framme. Men mer behövs.
Det viktigaste skälet för allt detta är självklart klimatet. Redan nu kan det vara för sent att klara det så kallade 2 graders-målet, vilket gör att klimatförändringarna är oåterkalleliga. Och med dagens utveckling är vi på väg mot ännu värre förändringar.
Men ett annat skäl är trängseln. Här ser du varför:
Det är lika många personer som transporteras på de tre bilderna. Det är rätt uppenbart vilka transportslag som är mest effektiva och är lämpligast i växande städer där vi blir allt fler som ska dela på platsen. Sverige är det EU-land som urbaniseras snabbast, idag bor var femte svensk i en storstad. Sedan 2005 har Sverige den största tillväxten av storstäder i EU.
SUST driver ett intressant projekt kring ”Lätta elfordon” som i klartext mest handlar om att få bilister att ställa bilen till förmån för elcyklar. Och det finns ännu fler goda skäl för det: när de gjort jämförelser i verklig trafik i Stockholm så har elcykeln högre snitthastighet än både bilen och pendeltåget och på ett helt år bidrar cykeln med samma mängd klimatpåverkan som bilen gör på en enda dag.
Elcykeln är, enligt SUST, en bra metod i storstäderna (de jobbar mest med Stockholm och Göteborg, men även med ett intressant projekt i Askersund) där pendlingssträckorna är långa: den trafik som orsakar den mesta trängseln i storstäderna har åkt mer än 10 km och det är lite långt för de flesta vanliga cyklister. Elcykeln ger helt enkelt längre körsträckor, fler dagar i veckan, under längre säsong än vanlig cykel. Och är billigare än både bil (så klart) och kollektivtrafik.
Några funderingar jag tar med mig:
Idag berättade den styrande majoriteten i Örebro (S, C, KD) om den breda dialog om trafiken i Örebro som börjar på måndag. Jag gör det enkelt för mig och klipper in pressmeddelandet nedan. Och här är det inslag som Radio Örebro sänt idag.
Nästa vecka inleds en av de mest omfattande medborgardialoger som någonsin genomförts i Örebro kommun om trafikfrågor. Förhoppningen är att örebroarna ska ha åsikter både om den kommande trafikplanen och om konkreta förslag om att öppna gator som idag är stängda och om insatser för att förbättra för cykel och kollektivtrafik.
– Örebro ska vara en klimatsmart kommun. Just nu växer Örebro med cirka 1600 nya invånare varje år och vi måste vänja oss vid att Örebro är en stor stad. Storstaden Örebro ska helst likna Köpenhamn i högre grad: där många cyklar och där kollektivtrafiken är väldigt väl utbyggd , säger Björn Sundin (S) kommunalråd med ansvar för samhällsbyggnadsfrågor.
Just nu håller Örebro kommun på och tar fram en trafikplan. Den ska vara vägledande i hur vägar planeras så att det hållbara resandet blir mer attraktivt. Målsättningen är att av det totala resandet i kommunen ska andelen gång, cykel och kollektivtrafik utgöra 60 procent (2010 var andelen 44 procent).
En av utgångspunkterna i arbetet med Trafikplanen är att ”Bilen är en förutsättning för att vardagen ska gå ihop för många hushåll, men ju bättre trafiksystemet kan möta tillgänglighetsbehoven med andra lösningar, desto mindre blir behovet av att äga och köra bil.”
– Örebro är idag en cykelvänlig stad. Men det kan bli ännu bättre. Vi måste ta mer hänsyn till cykel, gång och kollektivtrafik när vi samhällsplanerar. Med en befolkning på 150 000 år 2020 så kommer det bli trångt på stadens gator om vi fortsätter att resa på det sätt vi gör idag. Därför vill vi att örebroarna ska få vara med och planera för resandet i framtidens Örebro, säger Behcet Barsom (KD) presidieledamot programnämnd samhällsbyggnad.
Ett Örebro med över 150 000 invånare kommer att ha nya behov av snabb, effektiv och modern kollektivtrafik. I dialogen runt trafikplanen finns därför även förslag om var spårtaxi eller liknande system skulle kunna skapas. Exempel på sådana lösningar som om några år kan vara genomförbara är Skytran (skytran.net) eller Beamways (http://www.beamways.se).
– Vi tycker det är spännande med spårtaxi och vill se över om det skulle vara möjligt att genomföra i Örebro. Uppsala är den kommun som har kommit längst i sitt arbete och förväntas fatta beslut om spårtaxi 2015. En idé med spårtaxi är att man exempelvis ska kunna parkera bilen utanför stadskärnan för att sedan hoppa på en spårtaxi in till city, säger Hannah Ljung (C), vice ordförande i programnämnd samhällsbyggnad.
På måndag startar Örebro kommun sin dialog med medborgarna. Det kommer att vara möjligt att lämna synpunkter via kommunens hemsida och att fysiskt träffa kommunens tjänstemän och politiker. Mer information kommer att publiceras på kommunen hemsida.
Självklart inser vi som är politiskt ansvariga för trafik och stadsplanering att det får konsekvenser när vi gör om på gator, cykelbanor och gångbanor. Just nu är en del upprörda över ombyggnaden framför de nya bostäderna på gamla Vasaskolan (NA skriver om det här). För det första ska man konstatera att problemen nu ju består av att all trafik i högerfilen är avstängd under ombyggnaden, när det är klart kommer det (så vitt vi kan bedöma) fungera bra. Men som sagt, självklart kommer det att märkas: när bussen stannar kommer bilarna som kör i högerfilen också vara tvungna att stanna (eller byta fil).
Anledningen till ombyggnaden är att vi behöver bredda trottoaren/göra cykelbana så att vi förbinder det nya kvarteret med Hertig Karls allé. Dessutom behöver vi skapa en angöringsplats för dem som bor i huset (flyttbilar och andra kan inte köra in på gården, parkeringsdäcket håller inte för så tunga fordon).
Och när vi gör det passar vi på att skapa en bättre busshållplats som kan korta restiderna för de största busslinjerna i Örebro (linje 1 och 2). Genom att skapa busshållplats i högerfilen räknar vi med att spara viktig restid på en busslinje som idag tar alldeles för lång tid.
Och självklart påverkar detta framkomligheten de tider på dagen då det är mycket trafik på sträckan. Men som jag sa till NA: någon måste vänta hur vi än gör och då väljer vi att prioritera bussen (som normalt har cirka 20 gånger fler passagerare än de flesta av de bilar som får vänta).
De flesta inser såklart att de åtgärder vi genomför inte görs på rent jävelskap, de är noggrant utredda och grundar sig på politiska beslut som fattats i total enighet (i Översiktsplanen står till exempel: ”Hållplatser ska utformas som körbanehållplatser där det är möjligt.”).
Det innebär självklart inte att alla håller med om just denna åtgärd, och faktum är så klart att en del av de åtgärder som är nödvändiga för att göra busstrafiken snabbare och göra det lättare att gå och cykla innebär inskränkningar i biltrafiken. Men likväl måste vi göra mycket av detta: idag sker varannan resa med bil (bara varannan resa sker med gång, cykel eller buss, sammanlagt). Det är inte hållbart i en kommun som växer som Örebro gör (med cirka 1700 invånare varje år). Vi kommer helt enkelt inte ha plats för lika mycket biltrafik i framtiden: mer måste styras om till hållbara transportsätt.
Den nuvarande politiska majoriteten har ingen ambition att stänga av gator (snarare tvärtom: vi kommer att föreslå att ett antal gator som idag är stängda för biltrafik öppnas) men om biltrafiken ska kunna få plats tillsammans med buss, cykel och gångare måste hastigheterna sänkas, därav hastighetsbegränsningar till 30 km/h och en del av de andra förändringar som görs.
Frågan är inte om vi ska göra förändringar som styr över trafik från bil till buss/gång/cykel: frågan är vilka åtgärder vi ska använda och vilka som har effekt. Och självklart är jag/vi intresserade av att höra mer om örebroarnas idéer.
Manifest från en sjuksäng, del 7:
”När mänskligheten ruttnar i en hög
och alla ba: ’vad är bäst för mig?’
och ’jag köper vatten på flaska’
och ’hon älskar inte dig'”
Säkert! i låten Fredrik (Annika Norlin, 2010)
Det finns visserligen några få som fortfarande hävdar att klimathotet inte är på allvar. När till och med Fredrik Reinfeldt börjat bry sig om miljön och hans moderata parti försöker profilera sig som miljömedvetna verkar den där diskussionen (äntligen) vara över.
Vi står inför enorma utmaningar som kommer att hota hela vårt sätt att leva – om vi inte agerar på allvar. Globala toppmöten är viktiga, men i slutändan är det inte vid internationella förhandlingar frågorna avgörs. Överenskommelser om utsläppsminskningar och annat bidrar till ökad medvetenhet och till att sätta press på länders regeringar, men det avgörande handlar om hur denna medvetenhet omvandlas till konkreta politiska förslag som får effekt.
Det handlar om politiska beslut om skatter, att uppmuntra positiva drivkrafter, att förbjuda farliga ämnen eller att ställa hårdare krav på energiförbrukning eller utsläpp. Eller annorlunda uttryckt: det handlar om att använda precis den typ av verktyg som socialdemokratin förr var så framgångsrik med. Det som ibland hånas som ”den sociala ingenjörskonsten”.
Vårt personliga ansvar för klimatet är stort och det finns ingen anledning att förringa vikten av att köra mindre bil, återvinna mer eller förbruka mindre energi. Genom att försöka leva mer klimatsmart påverkar vi också andra till att ta större ansvar och självklart är vårt eget bidrag för att exempelvis minska utsläpp viktigt. Men det är först när vi använder våra gemensamma verktyg som vi kommer att få någon riktig effekt av de personliga valen.
För oss som är aktiva i Örebro-politiken handlar det om att skapa ett Örebro där vi alla tar ansvar för klimatet. Kommunen ska göra sitt genom energibesparingar, klimathänsyn vid upphandling (så gott det går med dagens lagstiftning) och mycket annat. Men vi behöver också ta fram fler förslag på hur kommunen kan hjälpa (eller påverka) örebroarna att ta större ansvar för klimat och miljö i sina dagliga liv – även på områden som inte är kommunal verksamhet.
Ett exempel är ett initiativ som togs av min företrädare som ordförande i Programnämnd Samhällsbyggnad, Fredrik Persson (mp). Han har krävt att tjänstemännen ska kräva in – och redovisa – energivärden i samband med att vi till exempel ger möjlighet för byggföretag att sätta igång byggen. På det sättet ökar pressen på byggföretagen och vi har möjlighet att – åtminstone i vissa fall – stoppa byggen som visar för dåliga energivärden.
Vi ska helt enkelt använda de verktyg vi har.
Det är därför jag har föreslagit att Örebro kommun ska informera (och uppmuntra) oss vattenabonnenter att – frivilligt – bidra till att fler får rent vatten (läs om min motion här).
Det är därför vi Socialdemokrater vill ta initiativ till ett nytt Örebro Energi där kommunen, tillsammans med privatpersoner och företag, kan bygga moderna (och stora) vindkraftverk för att steg för steg göra Örebro självförsörjande på klimatsmart el. (Vi har många fler förslag på området, läs mer här)
Det är därför jag föreslagit att Örebro kommun inför något som jag valt att kalla Örebroflaskan; en flaska som går att fylla med vanligt kranvatten i affärer och på andra ställen så att vi minskar miljöbelastningen som orsakas av transporter, plasttillverkning och plastsopor.
Vi måste helt enkelt våga använda de gemensamma organisationerna (kommun, landsting, region, stat och så vidare) för att driva på i rätt riktning.
Vi ska självklart också ändra regler och lagar (återkommer till det längre fram) men genom att göra det lättare att ta miljöansvar tror jag att vi skapar ringar på vattnet som på sikt betyder mer än internationella överenskommelser. Om vi, till exempel, visar att det är möjligt för örebroarna att ge motsvarande hela Tanzania rent vatten, tror inte du att andra kommuner kommer att ta efter och göra något liknande?
Men sånt här tar tid. För i grunden är både tjänstemän och politiker i exempelvis kommunerna rädda för att göra saker som de inte gjort tidigare. Min motion om ”frivilligt högre vattenpris kan ge fler människor tillgång till rent vatten” lämnades in 2003. 2007 diskuterades den för första gången. Och sedan försvann den igen, för att nu åter lyftas upp för diskussion. Och mitt krav var inte så radikalt: ”att uppdra åt Tekniska nämnden att utreda förutsättningarna för att låta örebroare som vill betala mer för sitt vatten, för att finansiera biståndsprojekt som ger fler människor i världen tillgång till rent vatten”. Utreda förutsättningarna innebär ju till exempel att man – om man vill slippa administrera pengarna – kan svara: ”det går inte att kommunen administrerar inbetalningen eller insamlingen, men självklart kan vi skicka med informationsblad med inbetalningskort”.
För riksdag och regering finns självklart också en hel del att göra lagstiftningsmässigt. Igår skrev jag om skatterna, och det är en avgörande del: Att göra det billigare att laga och sköta prylar än att köpa nya skapar förutsättningar för nya typer av jobb – och gör att vi skonar miljön. Men det innebär förstås också att man sänker skatten städning och servicetjänster, och det tycker ju en del är väldigt provocerande… 😉
Men skattelagstiftningen bör också ändras så att den uppmuntrar att människor går samman för att gemensamt ta större ansvar för jordens framtid, till exempel bilpooler, kanske genom att medge skatteavdrag för medlemsavgifter i (seriösa) eko-kooperativ eller att införa ett särskilt investeringsstöd.
Och genom att ändra lagarna som styr upphandling i kommuner och landsting kan det bli lättare att handla från lokala odlare (för att minska transporterna) eller att ställa tuffa miljökrav. Mycket av detta går att göra idag, men det är krångligt.
Att socialdemokratin ska använda traditionella verktyg för att bygga samhället till att göra Sverige – och världen – grönare är inget nytt. Vi har pratat om det gröna folkhemmet, vi har lagt fram utredningar och antagit program i både kommuner och landsting. Men jag tycker att vi fortfarande alltför ofta tvekar inför att använda verktygen mer aktivt.
Att lansera ”den sociala ingenjörskonsten” som valvinnare är nog inget framgångsrecept. Och kanske är det lika dödsdömt att lansera ”den klimatsmarta ingenjörskonsten”. Men det är det som behövs – det återstår bara för någon att hitta på ett smartare namn. Och för oss som är politiskt ansvariga att börja göra verkstad. Vi socialdemokrater borde vara duktiga på det.
PS. Det här är sista delen i mitt ”Manifest från en sjuksäng”, tidigare inlägg finns under fliken ”Socialdemokratins förnyelse” till vänster. Namnet, ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…
[CENSURERAD 091109) I år fick Elinor Ostrom ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Det är ju inte första gången man kan glädja sig åt ett ekonomipris, 1998 kunde man glädja sig åt Amartya Sen, förra året Paul Krugman. Min bild var att det där priset alltid gick till högerliberaler (Friedman, Hayek, Becker mfl) men när jag kollar listan inser jag att det kanske inte är riktigt så enkelt. Även ekonomipriset präglas självklart av trender, politik och vad som anses vara korrekt (precis som Fredspriset, Obama någon?).
Men hur som helst var Elinor Ostrom intressant som pristagare. Hennes forskning ifrågasätter uppfattningen om att gemensam egendom ofta missköts och att privatisering är nödvändig för att någon ska ta ansvar för exempelvis fiskebestånd, betesmarker, skogar, sjöar och vattentäkter.
DN redogör för hennes forskning: ”Bland annat har hon sett hur konflikter har gjort att brukarna utvecklat sofistikerade mekanismer för beslutsfattande och efterlevnad av regler. Ostroms studier visar vad som utmärker framgångsrika brukarföreningar.”…”Enligt visa källor har hennes viktigaste insats varit inom miljöområdet. Hon är skeptisk till både statlig kontroll och privata initiativ. Istället har hon betonat att förändringen måste växa fram inifrån själva verksamheten.”
Jag tänker på det där när jag läser senaste numret av Filter (Sveriges bästa magasin – prenumerera nu!). I en lång artikel skriver Fredrik Laurin om utfiskningen av haven. Det är en artikel som gör en både förbannad och uppgiven: ”Två av världens främsta fiskeforskare konstaterade för sex år sedan att nio av tio fiskar över 50 centimeter var borta.” Rovfiskare bryter mot regler och allmänt hyfs och de tvekar inte att använda alla möjliga tricks för att komma runt internationella överenskommelser och lagar. Laurin berättar historien om hur islänningarna på 70-talet startade det så kallade Torskkriget genom att skapa en större ekonomisk zon runt ön för att slippa andra länders fiskeflottors utfiskning. Steg för steg utökades systemet så att FN 1982 bestämde att den som ska in på andras fiskevatten först måste komma överens om det med respektive land.
Detta innebar nu inte mindre utfiskning, tvärtom så skapade det bara en ny världsmarknad för handel med fiskerätter och kombinerat med ett närmast laglöst tillstånd när det gäller registrering av fartyg (utflaggning till exempel). Och mitt i denna rovdrift på naturens rikedomar finns ett gäng XXXXX svenskar. XXXX XXXXXXXX, miljonär bosatt i Helsingborg, verkar vara en av de mest XXXX.
Nu har inte jag studerat Ostroms forskning. Men exemplet med utfiskningen av världshaven talar för hennes misstro till såväl privatisering som statlig kontroll. Vad som skulle kunna utgöra motvikt mot internationella roffarligor är inte helt lätt att veta, Ostroms forskning verkar ju faktiskt mest vara tillämpbar på lokalplanet.
Men en sak är uppenbar: att privatisera gemensamma tillgångar är inte en garant mot rovdrift och förstörelse. Vad som däremot är bevisat effektivt är vanlig ”name and shame”-strategi. Därför upprepar jag gärna XXXX XXXXXXXX namn.
Idag är dock temat klimatförändringar (Blog Action Day, torsdag 15 oktober) och det är ju ett område som har allt att göra både med frågan om personligt ansvar (som alltså XXXX XXXXXXXX och kumpaner låter bli att ta) och med frågan om vad äganderätt och marknadskrafter kan åstadkomma.
Debatten om ekonomiska styrmedel som metod för att komma till rätta med klimatförändringarna är visserligen inte så stormig nu för tiden, Naturskyddsföreningen säljer ju till exempel utsläppsrätter – som komplement till det andra påverkansarbetet. Men i sak finns självklart kloka principiella invändningar mot hela idén (Lars Bjurström har skrivit då och då om det, här i ett inlägg från 2007). Men jag är rätt pragmatisk så jag har sedan många år accepterat att utsläppshandel och ekonomiska styrmedel är effektiva verktyg för att minska klimatförändringarna.
Utsläppshandel är nämligen, trots de principiella invändningarna, ett listigt sätt att ”lura” marknaden på rätt väg. När man väl infört utsläppsrätterna kommer det vara svårt att vända på inriktningen: för varje gång kommer utsläppen att minska och det är god ekonomi att minska utsläppen ytterligare (då kan man sälja det som ”blir över”). Och nästa gång kommer taket att sänkas och färre utsläppsrätter finnas på marknaden. Och så vidare. George Lakoff skulle nog hålla med om att det där är ett praktexempel på ett ”slippery slope-initiative” som kan ge resultat.
För problemet med globala frågor är ju att principer som är tillämpbara på lokalplanet, där man känner och litar på varandra, inte alltid är tillämpbara på internationell nivå. Så länge klyftorna är gigantiska i världen kommer enskilda länder att ta chansen att sälja ut sina naturtillgångar – även om det leder till miljöproblem och rovdrift (uranbrytning och handel med fiskerätter är bara två exempel). Och vad är deras alternativ?
Men roffarna kan vi sätta åt – och ansvaret för att hänga ut svenska roffare faller tungt på svenskarna. Och ansvaret för att peka finger åt XXXX XXXXXXX faller tungt på Helsingborgs-borna. Men eftersom vi behöver hitta lite effektivare styrmedel än ”name and shame” så kanske jag helt enkelt får läsa lite av Ostroms forskning. Vem vet: hon kanske har löst det också? I så fall borde hon få fredspriset nästa år…
Idag var det Blog Action Day, i år på temat klimatförändringar. Det här var mitt bidrag, men du kan bidra mycket mer själv: läs mer här!